Släpp antagandet och se saker som de är

Utan att veta fullt ut delar vi ofta lätt upp saker i rätt och fel utifrån ett vagt antagande. Dagens lärande talar om detta genom en lånad mening: när du urskiljer och drar en slutsats utifrån ett oklart, svävande antagande, kan det inte undgå att gå kraftigt fel. Även de argument som hävdar hur den ena sidan skiljer sig från den andra uppstår bara för att fullständigt uppvaknande ännu inte har skett.

Läran jämför stunden då något uppstår med en våg. När en enda våg reser sig, följer oräkneliga vågor efter den, och det sägs att tio tusen vågor kan fortsätta utan slut. På samma sätt, när en tanke väl går fel, fortsätter den att länkas vidare därifrån, och det blir svårt att ta sig ur den.

Läran är fast. Den säger att ingen tanke alls bör uppstå, och uppmanar dig till och med att inte tänka. Ändå säger den också att tanken inte kan undgå att uppstå. Därför säger den åt dig att skära av den precis där den uppstår, och att fortsätta skära av den om och om igen. Den säger att även i det finaste tillståndet, om tanken 'jag har nått hit' uppstår ens lite, är det ännu inte det verkliga.

Läran går så långt som att säga att du måste se utan girighet, utan dömande tankar, utan bundenhet, utan någon tanke alls. Även om du inte vaknar upp direkt, sägs detta vara en tid för att lära sig att ett omdöme som fälls medan man bär på bundenhet eller fasthållande i vardagen inte kan undgå att gå fel. Här tar vi den läran ner till en storlek du kan pröva en gång idag: lägg märke till stunden då du är på väg att döma utifrån ett antagande, och för inte den tanken vidare därifrån.