En blick som lyser på en själv och som håller om andra

När vi tittar på oss själva och när vi ser på andra är det lätt att få fram olika normer. För våra egna misstag tror vi att det fanns omständigheter. För våra egna brister tror vi att det fanns skäl. Men inför en annan persons misstag bedömer vi den personen som naturligt bristfällig eller slarvig. Att märka denna skillnad är början på praktiken.

Självrättfärdigande kan göra sinnet bekvämt för ett ögonblick. Men när samma mönster upprepas blir kraften att lysa upp sitt eget sinne svagare och små sprickor uppstår i relationer. Övning är inte färdigheten att bedöma andra mer exakt. Det är arbetet med att först titta på vårt eget sinnes riktning innan bedömningen uppstår.

Att hålla kvar andra betyder inte bara att låta alla fel passera förbi. Vi kanske säger det som behöver sägas, men vi fixar inte den andres tillkortakommanden som hela dennes identitet. Vi minns att vi också är varelser som kan ge upphov till ett sådant sinne. När vi lägger till mer reflektion mot oss själva och mer förståelse för andra, är medkänsla inte längre ett abstrakt ord. Det blir en verklig styrka inom relationer.

Det som är viktigt i den här undervisningen är inte att med tvång dekorera sinnet eller att försöka förändra allt på en gång. Först märker vi var vårt sinne är fångat just nu, och väljer därifrån ett steg i en mer rätt riktning. Övning är inte en speciell händelse långt borta. Det förekommer i dagens uttryck, ord, bedömningar och betraktelser.