Känslor kan styras

Vi säger ofta: “Sådan är jag bara” eller “Hur skulle en människa kunna förändras vid min ålder?” Det är sant att djupt rotade tendenser och vanor inte förändras lätt. Men det betyder inte att vi måste acceptera varje känsla som uppstår just nu som ett oundvikligt öde.

En känsla är inte hela mitt jag, utan ett fenomen som just nu visar sig i sinnet. Ilska kan uppstå, likaså sårad besvikelse, rädsla och hat. Precis som vädret växlar, växlar också sinnets förutsättningar: när förutsättningarna är på plats uppstår en känsla, och när förutsättningarna förändras avtar den.

Det viktiga här är inte att förneka känslan eller trycka ner den. Det handlar inte heller om att genast ge uttryck för det känslan säger åt oss. Att erkänna, precis som det är, att denna känsla just nu har uppstått – och att se den – det är medveten närvaro.

Tror vi däremot genast att känslan är jag själv, dras vi med av den. Tänker jag “jag är ilska”, är det lätt att förväxla ilskans ord med det jag måste säga. Men ser jag i stället: “just nu uppstår ilska i mitt sinne”, öppnas en liten springa mellan känsla och handling. Det är i den springan övningen börjar.

Att bli arg betyder inte att man måste ge uttryck för ilskan. Man kan först lägga märke till att ilska har uppstått och stanna en stund för att se den. Även om känslans kraft finns kvar, öppnas ett utrymme att välja om man ska släppa ut den i ord och handling eller inte.

I buddhismen är medveten närvaro inte att kallt betrakta känslan som åskådare. Det är att med visdom se var lidandet har uppstått, och att vända den kraften mot medkänsla så att den inte skadar en själv eller andra. Att inte dras med av känslan, utan välja nästa ord och handling rätt – det är övning.

En känsla är som ett moln. Precis som moln bildas på himlen och skingras, uppstår och försvinner känslor efter sina villkor. Att moln samlas gör inte hela himlen till moln. Att ilska uppstår i sinnet gör inte mig själv till ilskan.

Håller man fast vid en känsla blir det till fasthållande, och följer man den rakt av blir det lätt till karma. Men lägger man märke till den och betraktar den, blir samma känsla i stället material för övning. Det gör inget om man märkte det lite sent. Har orden redan sagts, kan man se tillbaka med eftertanke, och nästa gång öva upp vanan att märka det lite tidigare.

Personligheten bär spår av gamla vanor, medan känslan är en rörelse i stunden. Upprepar man att lägga märke till denna rörelse i stunden, förändras vanan att reagera. Förändras reaktionsvanan, kan personligheten, relationerna och livets riktning också sakta förändras.

Övning är därför inte att bli någon som inte känner några känslor alls. Det är att bli någon som vet när en känsla uppstår, som inte dras med av den, och som med medkänsla och visdom kan välja nästa handling. Inte att bli den som utplånar känslan, utan den som är dess herre.