Om vi litar på att det finns vatten kan vi gräva djupare.

Buddha-naturen är vår ursprungligen ljusa natur. Vi skapar det inte utifrån; vi upptäcker det genom att rensa bort det som täcker det. Så att tro på Buddha-naturen är inte en anledning att stanna upp och säga: "Jag är redan färdig." Det är beslutsamheten att veta att det finns ljus inom oss som bör avslöjas, och att fortsätta röra sig i den riktningen.

Övning innebär ansträngning och det ger också resultat. Men även när ansträngningen ser likadan ut på utsidan förändras djupet i praktiken när det finns tro. Om någon gräver en brunn utan att veta om vattnet är under jord, kan de snabbt tröttna när stenar dyker upp och damm stiger. Men den som litar på att det finns vatten gräver en gång till, även när vattnet ännu inte syns, och går lite djupare.

Våra sinnen är också så här. Lidande, vanor och tvivel kan dyka upp först. Om vi ​​ser dem och bestämmer oss, "Jag kan inte göra det här", försvagas styrkan i praktiken. Men om vi litar på att Buddha-naturen är närvarande, blir svårigheten framför oss inte ett misslyckande, utan en plats att titta djupare på. Tron blir kraften som väcker sinnet igen.

Bilden av en lampa lär ut samma sak. En lampa är ursprungligen ljusstark, men sot kan täcka dess ljus. Vi tvingar inte fram ett nytt ljus; vi torkar bort sotet och avslöjar ljusstyrkan som redan fanns där. Övning är inte att springa iväg till en avlägsen plats. Det är vägen för att vända tillbaka och bekräfta den ljusstyrka som redan finns.

Därför är tron ​​utgångspunkten för praktiken och en stor kraft som bär oss mot uppvaknande. När vi litar på, "Också jag kan bli ljus", börjar våra ord och handlingar att förändras, och även i svåra stunder kan vi ta ett steg till. Tro på Buddha-naturen förvandlar mållös upprepning till målmedveten flit.