Övningens Princip, Lärd av Höstens Skörd

Himlen är hög och klar, och vinden har blivit sval. Grödorna på fälten och i risfälten är höstens skörd — frukten av frön som såddes på våren och som stod emot sommarens sol, regn och vind. Höstens frukt dyker inte plötsligt upp på hösten; den är resultatet av fröet, solljuset, regnet och vinden, jorden och bondens omsorg, som alla verkar tillsammans.

Inom buddhismen ses fröet som orsak (因, in), solljuset, regnet, vinden och jorden som förhållanden (緣, yeon), och frukten som uppstår när orsak och förhållanden möts, som verkan (果, gwa). Orden, tankarna och handlingarna jag ägnar mig åt i dag blir också frön. Goda tankar, ord och handlingar blir frön till god karma, medan ord och handlingar drivna av girighet, ilska och okunnighet blir frön till lidande. Karma är inget fastställt öde — det är fröet du planterar just nu.

Övning är inte att inte göra något; det är att vårda sinnets åker, att hålla sig vaken för att lägga märke till vilket frö du planterar just nu. Precis som du rensar ogräs, vattnar och släpper in solljuset, måste du — även om en eller två stunder av sittande meditation eller önskan inte ger ett omedelbart resultat — ihärdigt fortsätta övningen tills orsak och förhållanden mognar.

Lärarens eget löfte att föra Dharma vidare möttes, sedan det en gång planterats, av otaliga människor och förhållanden och har växt till dagens skörd. Att föra en skörd vidare är inte att vila i stolthet över frukten, utan att plantera om det nya fröet inuti den frukten för nästa generation. Att dela god frukt och lämna goda frön efter sig — så förs förhållanden, löfte och Dharmas vidareförande vidare.