Vi ser att gilla och ogilla precis som de är

Sinnet ger upphov till att gilla, och det ger också upphov till ogillar. Dessa rörelser uppträder och försvinner efter förhållanden, precis som naturfenomen. När våren kommer, känner vi det som vår; när sommaren kommer känner vi det som sommar. På samma sätt lär vi oss först att lägga märke till sinnets väder precis som det är.

Det djupare problemet är ofta att inte tycka om eller ogilla sig själv, utan det andra sinnet som följer. När en behaglig känsla infinner sig och vi säger: "Jag måste ha det här," blir det en anknytning. När en obehaglig känsla dyker upp och vi säger: "Detta måste försvinna", blir det motvilja. När sinnet skapar en annan reaktion ovanpå den första, blir lidandet djupare.

Övning är därför inte arbetet med att radera känslor. När kärlek dyker upp, vet att kärlek har dykt upp. När motvilja dyker upp, vet att ogillar har dykt upp. Men stanna inte där och gör ett fast jag, en fixerad andra och en större historia. Det som uppstår genom förhållanden kan också tillåtas passera genom förhållanden.

Andningsmeditation fungerar på samma sätt. När andningen kommer in, vet att den kommer in. När den slocknar, vet att den slocknar. Vi lägger inte till "bra" eller "dåligt", "jag gjorde bra" eller "jag misslyckades". Vi känner helt enkelt till fenomenet som händer nu. Tankar och känslor i sinnet kan ses på samma sätt.

Dagens praxis tvingar inte sinnet till lydnad. Det är att lära känna sinnet tydligt. Titta noga på varje tillstånd och skapa inte onödig fäste eller motvilja ovanpå det. När vi märker att vi tycker om och inte gillar när de passerar, återgår sinnet långsamt till sitt naturliga flöde.