Även efter att ha sett vår natur, löses vanor långsamt.

No-mind är inte ett bedövat tillstånd utan sinne alls. Det är platsen där det ursprungliga sinnet uppenbarar sig som det är, befriat från kraften av diskriminerande tanke och villfarelse som klänger sig fast vid oss ​​och skakar oss. Det är den tydliga platsen innan tankar på gott och ont, vinst och förlust uppstår.

Om vi ​​helt har sett den platsen kan vi säga att det inte finns några separata trappsteg kvar att klättra. Om vi ​​tydligt har sett vår natur, vad skulle vi annars kämpa för att vinna? Det är därför Seon talar om att se på en gång och avsluta på en gång.

Men att förstå detta i ord skiljer sig från att faktiskt låta vilseledande tankar försvinna i livet. Även om vi vänder tillbaka en tanke och ser vår natur, kan långvariga vanor och karma återuppstå genom kropp, tal och relationer. Vad som behövs då är inte att förneka uppvaknande, utan att mogna det som har setts i det dagliga livet.

En dörr kan öppnas en gång. Men dammet inne i rummet försvinner inte över en natt. Om vi ​​vet att dörren har öppnats släpper vi nu in ljuset, ser dammet som samlats och sopar tyst bort det. Övning är inte arbetet med att tvinga fram något okänt. Det är den dagliga bekräftelsen på att sinnet som redan setts inte blir grumligt.

Så det finns ingen anledning att bli otålig när man talar om no-mind. Om vi ​​ser att vilseledande tankar finns kvar, är just det seende platsen för praktiken. När anknytningen ökar ser vi anknytningen. När diskrimineringen ökar ser vi diskriminering och återvänder till den ursprungliga naturens klara ljus. Att inte låtsas vara komplett, utan ärligt upplösa de återstående vanorna, är praktikens attityd.