Från att väcka sinnet till det sinne som uppstår av sig självt

När du ordnar det du har läst och studerat kan du senare se tillbaka och se vad du har övat. Övningen slutar inte vid läsningen. Att granska innebörden och ordna den blir en grund för att fortsätta. Nu går du vidare till nästa kapitel och ser lite närmare på läran om icketanke (munyeom) och sinnets verksamhet.

I Seon-traditionen var Lankavatara-sutran ursprungligen den främsta skriften, men efter den femte patriarken Hongin Sunim kom Diamantsutran att stå i centrum. En av dess grundläggande läror är: "Väck sinnet utan att dröja sig kvar någonstans." Det berättas att vedhuggaren, den sjätte patriarken Hyeneung Sunim, hörde den här frasen där han sålde ved och genast förstod själva kärnan. Berättelsen ligger nära legenden, men den visar också hur öppen Diamantsutrans lära är för alla, och hur allmängiltig den är.

Läran "Väck sinnet utan att dröja sig kvar någonstans" kan ses från övningens plats och från uppvaknandets plats. Som utövare måste du väcka det sinnet utan att dröja dig kvar. Efter uppvaknandet uppstår det sinne som inte dröjer sig kvar av sig självt. Det är stor skillnad mellan "väck sinnet" och "sinnet uppstår". Det första betyder att du anstränger dig och övar så att det blir så; det andra betyder att sinnet, genom uppvaknandet, verkar naturligt.

Före uppvaknandet finns åtskiljande tänkande, fäste och länge inövade vanor kvar. När du möter något behagligt griper du tag i det; när du möter något obehagligt skjuter du bort det. Du gläds åt beröm och skakas av klander. Därför måste du se tillbaka på dig själv och sträva efter att inte dras med av ett sådant sinne. Övningen är att väcka medkänsla och bodhisinne (bodhicitta) utan att dröja dig kvar vid det du ser, och inte heller vid ljud, doft, smak, beröring eller tanke, utan att gripa efter förflutet, nutid eller framtid, och utan att dröja dig kvar vid tanken på "jag".

När åtskiljande tänkande, fäste och klängande finns kvar skakas sinnet kraftigt. I vissa situationer blir du mycket arg; till vissa föremål uppstår ett starkt fäste, och du vill inte släppa taget. Där du ännu inte har vaknat upp kan sådana sinnestillstånd uppstå. Då behövs ansträngningen att se på sinnet och vårda det. I stället för att dras med när vrede eller fäste uppstår övar du så att du kan röra dig bort från det sinnet.

Efter uppvaknandet, fri från klängandets och fästets hinder, verkar det sinne som inte dröjer sig kvar någonstans av sig självt. Du behöver inte medvetet röra upp sinnet och tänka: "Jag får inte klänga", "Jag måste väcka medkänsla", "Jag får inte bli arg", "Jag får inte döma och skilja åt." Det blir helt enkelt så, naturligt. Att Hyeneung Sunim vaknade upp vid frasen "Väck sinnet utan att dröja sig kvar någonstans" kan förstås som att han såg verksamheten hos ett sinne som inte hålls fast av något och inte fastnar i åtskiljande tänkande, fäste eller villfarelse.

Före uppvaknandet övar du ickeboende (muju), att inte dröja dig kvar någonstans. Efter uppvaknandet blir det ickeboendet livet självt. Du går förbi steget där du anstränger dig för att inte dröja kvar, och lever utan hinder, fångad av ingen tanke. Sinnet verkar naturligt, men klamrar sig fast vid ingenting.

Den här läran fortsätter några dagar till. Det du inte får missa här är att ansträngning behövs i övningens skede. Eftersom sinnet efter uppvaknandet verkar fritt och av sig självt följer det inte att din övning nu också sker av sig självt. Där du ännu inte har vaknat upp är det svårt att fullt ut fatta det naturliga sinnestillståndet. Varje gång du ser, hör, känner doft eller känner något ger sinnet många reaktioner. Du måste se tillbaka så att du inte fastnar i de reaktionerna, och anstränga dig för att ta dig förbi hindren. Det sinne som blir naturligt efter uppvaknandet är för tillfället något du odlar genom övning.